Jag har lyssnat på den här som ljudbok under en utdragen period på nästan två månader. Utdragen dels för att jag sällan hittat tid för ljudböcker numera, men även för att jag inte känt särskilt mycket lust att lyssna. Jag har haft svårt att ryckas med av karaktärernas ibland orimligt långa resonemang om livet och kärleken, stört mig på delar av det gammalmodiga språket och de ständiga negationerna ("Det var väl trevligt? Var det inte Jenny").

När jag nu efter lyssningen ser tillbaka på berättelsen inser jag att boken såklart rymmer mycket av värde och intresse, och den sista fjärdedelen var jag mer engagerad än tidigare.

Kanske reflekterar mitt betyg mer mitt problem med ljudboken som form. För fackböcker, deckare och annat lättuggat fungerar det ofta utmärkt, men så snart det finns viss tuggmotstånd får jag problem. Kanske klarar jag helt enkelt inte av att ge den här typen av berättelser det fokus de kräver i det här formatet.

Så alla ni som älskar Jenny (och ni verkar vara många): bli inte onda på mig! Kanske återbesöker jag någon gång henne i inbunden form och uppskattar henne då mer. Tror ni inte det?

Det är en fröjd att ha fått upptäcka Sigrid Undsets författarskap!
"Jenny" är en av få böcker som lyckats engagera mig känslomässigt i huvudkaraktärens liv och öde.
Det liv hon till en början lever i Rom och den första delen av boken var tämligen segdragen och det tog ett tag innan boken började växa på mig.
Runt den andra delen började jag fastna för boken och det har dels att göra med hennes tvivel på de krav som ställs på henne som kvinna.
Dessutom är "Jenny" så nyanserad i sin syn på känslor och karaktärer att jag inte annat än kan bli tagen av boken.
Det finns även drag hos Jenny som jag känner igen mig själv i, och jag ska inte sticka under stol med att det är en av anledningarna till att jag gillade "Jenny" så pass mycket, tvivlet, sökandet, svårigheten att finna ro, önskan om att älska, men ha svårt till att verkligen känna de där himla stormande känslorna, viljan att inte såra någon och ifrågasättandet av kvinnorollen. Vissa delar hade självklart sin tidsenlig prägel, som idéerna om mannen som ägande kvinnan och hur ett äktenskap ska se ut. Tyvärr kan man väl fortfarande se dessa drag kvar i samhället, men jag tror ändå att vi kommit en bit bort från dessa värderingar.
Efter att ha läst denna kommer jag definitivt att plocka upp fler av Undsets böcker.

This work amazes me immensely.

Vad hon är generös Jenny! Hon bjuder mig ner till Italiens varma vindar och tillbaka till ungdomens lättsamhet, faktiskt tar hon mig så långt som till sekelskiftet – före världskrigens ondska. Tillsammans med Jenny upplever jag känslopalettens alla färger från epifani till bedrövelse. Hon erbjuder mig sin hand och ibland tar jag den, ibland slår jag bort den. Jag känner livet i mig tillsammans med Jenny.

Boken om Jenny Winge är som en antik grekisk tragedi då den innehåller religiösa dogmer och redan på första sidan bocksång; det är den blivande fästmannen Helge Gram som gnolar ”Nej, på kvinnan blir man aldrig klok”. En stor del av stoffet utgörs av intressanta samtal om moral och läsaren är fri att hitta sin egen filosofi. Jennys ambitioner att ikläda sig madonnarollen är ett tecken på hybris, menar jag. Hon tror sig (inledningsvis) vara stark nog att klara sig ensam och stå emot sexualitetens kraft. I ett antikt drama är det förutbestämt hur det ska gå för tragedins hjälte; hon blir utsatt för nemesis och slutet är olyckligt. Eller är det egentligen det?

Jenny ledde, när den kom 1911, till den norske författarens genombrott. Knappt två decennier senare fick hon som tredje kvinna någonsin mottaga nobelpriset i litteratur. Sigrid Undset är starkt förknippad med sin medeltida trilogi Kristin Lavransdotter som verkligen är värd sitt goda rykte. Den här är minst lika läsvärd, menar jag. Prosan är fängslande och den psykologiska medvetenheten imponerande. Jenny har åldrats väl.

”.. hon gick här och var sjuk av kärlekstrånad. Hon skrattade. Det var just det hon var. Föremålet existerade tillsvidare inte – men kärleken den fanns där.”

Denna tragedi är indelad i tre akter som innehåller en man vardera och är tre trappsteg ner mot undergången. Första delen är lekande lätt och förhållandevis bekymmerslös. En ung Jenny har lämnat sin ensamstående mor och sina syskon i Norge för att med jämnåriga leva bohémliv i Rom. Tropen med gänget av unga, intellektuella, sökande, konstnärssjälar som förhåller sig till varandra i ett virrvarr av kärlek, rus och vänskap känns igen och skulle kunna vara föregångare till Samlade verk eller Trion. Jenny är på toppen av livet, hon är glad, har höga ideal och tilltro till sig själv som konstnär. Hon längtar efter kärlek men inte efter någon man. Men hennes väg nedåt börjar när hon plötsligt ger efter för lusten och kysser en man för första gången i sitt 28-åriga liv, den gnolande bocken Helge Gram.

Andra akten utvecklas till en psykologisk thriller. Trots att den här berättelsen lunkar på i ett behagligt långsamt tempo är den så rafflande att jag ibland kommer på mig med att hålla andan. När Jenny träffar sin svärmor bubblar det i mina ådror och pyser i locket. Jenny faller nu fritt, väl gestaltat med vilken man hon nu blir tillsammans med.

I tredje delen är ödeläggelsen ett faktum, inte ens den ”snälle killen” kan rädda henne. Inte lär hon få några vingar att flyga till himlen med heller. Drömmen om madonnan blir en mardröm.

Eller vad handlar den komplexa Jenny egentligen om?

Jag håller i en skatt från 1928 med förgyllt snitt i mina händer. I den finns ett något mindre glimrande förord av Fredrik Böök. Han hävdar att Jenny liksom alla andra kvinnor är bräckliga som liljeväxter, ”när den en gång blivit bruten är sagan slut”. Han liknar Jenny vid hermelinen som om den får en fläck på sin vita päls biter sig själv ihjäl. För göken Böök är Jenny en varning till kvinnor som vill leva i frihet och en hyllning till det konservativa äktenskapet. Tillåt mig skratta åt detta önsketänkande. Undset skriver: ”Mitt emot Jenny sutto två unga fruar. De voro kanske inte äldre än hon själv, bara medfarna av att tassa omkring i äktenskapet några år.” En liljeväxt skulle aldrig kunna föda ett barn. Både Bööken och hans åsikter är tack och lov begravda sedan länge.

I nyare utgåvor finns ett förord av Ebba Witt-Brattström. Hon hyllar inte bara Jenny utan också Gunnar Heggen. Gunnar är den snälle killen som är Jennys vän men i sista delen friar till henne för att med sin kärlek rädda henne från undergången. Han tror att han älskat henne hela tiden, men tillåt mig invända. Jag tror att han börjar älska Jenny när hon blir svag. Han ville inte ha henne som skicklig konstnär, stark och energisk med stor aptit och gott självförtroende. När hon gråter blir han kär i henne, eller i drömmen om. Gunnar vill även han äga Jenny för att kunna kokettera med sin manlighet.

För mig står det klart att Jenny är en saga om den falska dikotomin att en kvinna är antingen ren/oskuld/vit/älskad eller smutsig/sexuellt aktiv/svart/älskarinna: Hora-madonna-komplexet. Jenny är metafor för madonnan och hennes vän Fransiska (Cesca) Jahrman är horan. Detta patriarkala synsätt på kvinnan är vad som förgör Jenny. Diegesen om Jennys skolning in i heteronormen utgör en slags omvänd utvecklingsroman. I samma stund hon ger sin sexuella varelse utlopp förlorar hon fotfästet på piedestalen och den falska identiteten krackelerar, madonnan störtar.

Varje kvinna är en sammansatt individ och kan inte reduceras till varken den ena eller andra stereotypen, således finns det varken horor eller madonnor. Det betyder att Jennys död på ett teoretiskt plan inte behöver vara sorglig. Det är stereotypen madonnan som dör medan horan däremot lever vidare, lyckligt rent av. Ska man prompt läsa Jenny som en varning är det nog för drömmen om madonnan och risken med att underskatta sina lustar. Observera att detta också gäller män, som får sina liv raserade av att ge sig i kast med drömmen om madonnan.

My first Sigrid Undset, Jenny is the tale of a woman who is undone by her high moral standards and her desire for true love. At twenty-eight, Jenny is already at an advanced age for any unmarried woman of the time. She is a compassionate and caring person, but she holds her emotions at arm’s length in order to avoid any moral slip-up, primarily because she does not want to damage her chances with the “right man” when he finally comes . She wishes to be able to give herself to someone with complete trust and abandon, but consumed by that desire, she agrees to wed the wrong man.

Her friend, Cesca, states about herself,
That is why I think sometimes I ought to go into a convent. When I am outside a trouble I seem to understand it all, but when I am mixed up in it myself I can’t see a thing.
Perhaps this is true of all of us. It certainly would apply to most of the characters here...they do not see their own limitations or the solutions to their own problems clearly at all. Jenny, I think, is particularly unable to see either the flaws in her plan for her life or how to move forward after her mistake, which shatters them, has been made.

The way Jenny stumbles into her tragic course is so poignant. She is so unaware of her danger before she is consumed by it.

One day, I made a slight change in course. It seemed to me so difficult and harsh, living the life I thought was the most worthy – it was lonely, you know. So I veered away for a moment, wanting to be young and to play a little. And then I was caught in an undertow that carried me off, and I ended up in circumstances that I never for an instant imagined it would be possible for me to be anywhere near.

I was reminded of Edith Wharton while reading this novel. It deals with a smart woman who has both intelligence and skill, but who is tied to societal norms and expectations and finds happiness a rather elusive creature. It explores the nature of love and desire in ways that must have been a little shocking for its contemporary audience.

And, amid this confusion, we are offered some views that seemed undeniably true to me.

Shall I tell you something of what I know about love, little one? If I did not believe in it, I should not have the least particle of faith in men--or in myself. Do you believe that it is only women who think life meaningless, and find their hearts empty and frozen if they have nothing but their work to love or to depend upon? Do you believe there is a single soul living who has not moments of doubt in himself? You must have somebody in whose keeping you can give the best in you--your love and your trust.

I think this is true. Human beings who try to substitute work for love and family, often find themselves alone and sadder. Every heart yearns for a partner in life who will feed the soul. If you close yourself to pain you might also close yourself to joy. But what to do when you have opened up to the possibility of pain and find you have made a mistake in your choice?

This is a moving, well-composed story and one that I’m sure I will be thinking about for a while.

As I have come to know Undset's style through her trilogy, this was easy reading. Again Sigrid deals with characters who are torn throughout by their strongly held beliefs and one does not read an Undset novel for fairytale endings.

Jeg vet ikke helt hva jeg skal syntes om denne boken. Den er forferdelig, og jeg ble gal av å lese den. Men å lese under tvang (særemne) er kanskje grunnen.

Boken er jo skrevet vakkert, men de utallige sidene med beskrivelser av omgivelsene ble jeg litt gal av. Kanskje det var for å gjennomsyre at flere karakterer, inkludert hovedpersonen, er malere, men jeg kan ikke si jeg klarte å se for meg utsikten som ble beskrevet. Jeg ble bare utålmodig, for ting skjedde utrolig fort når jeg ikke ville det, også tok det evigheter før noe som ga mening skjedde.

I tillegg kunne hele siste kapittel vært kuttet ut, for det var så unødvendig når siste halvdel av nest siste kapittel var dedikert til det samme. Det var en grei slutt, men det var så overflødig.

Jeg kommer sikkert til å endre mening om noe etter jeg har skrevet om boken. Men jeg likte den, trass den mørke tonen den hadde og irritasjonen den vekket i meg.

4,5 - stjerner.

Litt treig til tider, men for meg funket det. Spennende å lese om kunstnerbohemen i Roma på 1900-tallet! Og en reservert, men sterk kvinnes kamp mellom kjærligheten (den destruktive kjærligheten) og kunstnerlivet (her er kunstnerlivet et symbol på FRIHETEN). Alle mennene hun innleder et forhold med - ønsker et eieforhold til henne, men det eneste Jenny ønsker er å være fri.

Huff og huff. Dette var lesesirkelbok og jeg liker virkelig ikke denne tupe gamle bøker om underkuede kvinneskikkelser. Hørte på lydbok og kjedet meg forferdelig

Jenny har jeg lest for mange år siden. Fint gjensyn med den unge, sterke, moralske piken som bakser med kjærlighet, ambisjoner og pliktetikk. Undset er stadig aktuell.

Vet inte vilka ord jag ska använda, men tyckte om den så mycket. Så ärligt porträtt av att både kvävas och formas av samhällsnormer. Jenny får vara fritänkande, självständig och ganska känslokall trots att hon är ung kvinna i tidigt 1900-tal. Männen som såklart också är produkter av sin tid är stundom så egoistiska och kroppsgiriga att det knyter sig i magen på mig, men de är också de som får föra talan för mjuka värden.