Its extremely dissapointing that the description of this book on Goodreads is one enormous spoiler. I've been reading this book off and on for years (old Norwegian is difficult even when Norsk is one's first language) and have gotten past that first night when Hege first met Jenny and the others. The way Undsett writes; its almost as if she is whispering the story in my ear, but as Jenny, not Hege. To some degree this description has robbed me of the intensity I expect to encounter in this book, consequently depleating my enthusiasim for finishing it. However, Undsett is like literary opium, her descriptions are lush, the subtle creation of tension is like a thread in a spider web which she plucks for resonance. As my Norsk improves, so too, does my ability to comprehend Undsett's eloquence. But how dreadfully careless of Goodreads to include a spoiler rather than a descriptuon.

I must say it: badly done Goodreads. Badly done indeed. Please take the time, anyone, to edit this description or add a spoiler alert. I would be most grateful if the spoiler could be erased from my memory as well!

While I found my beloved Kristin Lavransdatter highly immersive and it had me entirely absorbed by plot and heroine, my reading experience of Jenny was different in that I was constantly aware of its cultural context.

At first, it's the portrayal of an independent woman living in Europe's early 1900s, and we get an interesting perspective on the freedoms and shackles that existed for women at that time. And second, Undset actually published this in 1911 which is impressive, considering that some of what the characters think/feel/do was definitely considered amoral at that time. Both those aspects raise my appreciation of the novel.

It's a psychological study of a young artist, who's freespirited and adventerous while also holding on to high morals. Jenny's torn between what society tells her to want from life, and her own inability to love the right way, or find a love that's right for her. It's heartbreaking, and I really wished for her to find her fulfillment in the end. May in be in her artistic practice or in another person.

I was rooting for Gunnar there, at the end. Especially considering how the two other men in her life were such wusses. But when I read about Gunnar's regrets of never having *possessed* her, I knew it was for the best. That whole coda about him romantically shaping his life around his grief for her, was incredibly poignant and definitely made fun of men, right?

And how deeply distrubing and sad was that scene of Helge overwhelming her that last night? Self-absorbed and completely unaware of her state or the fact that she had refused him. Horrifying. And incredibly courageous of Undset, this harsh portrayal of misogynistic behavior by men who otherwise come of as gentle and harmless.

This book leaves a lot of thoughts.

Åh men varför har ingen talat om för mig att den här boken finns! Jag är typ sur för att ingen stuckit den mig i handen, när jag gråtit och svurit efter mina misslyckade kärleksförsök, och kommit ur dem så stukad och på helt fel bana, från den jag stakat ut för mig i konst och skapande. Den och Alberte-serien, borde jag för det första ha läst som något slags förebyggande åtgärd, man kan ju försöka åtminstone, men också som ett plåster på såren, efteråt, för det är på en gång en lisa och fruktansvärt sorgligt, att det fortfarande är så svårt att både leva och skapa som kvinna.
Jenny har ideal, hon vill vara god och sann och inte såra någon, men det detta ideal framför allt handlade om (i min läsning) är att vara sann mot sig själv. När hon väl föll för kärlekens iver, när någon kom och la sin kärlek i hennes knä och hon gav efter för att hon blev kär i kärleken och också ville få älska – när det hände och hon till slut insåg att hon ändå inte älskade, att hon lurat sig själv och lurat sin älskare, satan i gatan vad jag känner igen den smärtan. Och när hon går rakt i armarna på nästa, som också bedyrar henne sin kärlek men på ett annat sätt, så att hon tror att hon måste ge den till honom, för att hon känner medlidande med honom, och också en kort stund njuter av det för att sen inse att samma sak hände igen – den smärtan! Och inte målar hon då, inte sedan den första blinda förälskelsen, som dödades av vardagsliv och hennes svärmoders krav, och det fruktansvärda exempel som svärföräldrarna utgör, och det spel som hon tvingas spela för att älskaren, sonen, inte har ett uns karaktär i sin kropp, inte är det så konstigt. Fy fan. Och så går hon sen och tänker att det är hennes fel, och att hon inte förmår älska, när det bara handlar om tölpar som suger ut, som parasiterar henne för att få näring själva, det är så sorgligt! Jag har gråtit under läsningen, självklart helt subjektivt för det jag känt igen och känt egen sorg kring, men också för hennes skull, och det brukar jag inte göra särdeles ofta. Och slutet sen! Ve och förbannelse.
Det här har varit en enastående läsupplevelse, och jag sticker den gärna i händerna på alla kvinnor som kämpar med att få kärlek och ett konstnärsliv att gå ihop, och även de män/partners som inte vill vara parasiter.
Lyssnat (på cd i bilen främst, tills jag inte kunde hålla mig och har lyssnat inne på stereon också, medan jag virkat), och jag måste ge inläsningen en stor eloge också, Iréne Lind har gjort en enastående insats här, som passar ypperligt för boken, så pass att jag inte velat fortsätta läsningen i den fysiska boken, utan njuta av att få lyssna.

This is a remarkable book for the early twentieth century, when it was written, as it deals with the unhappy story of a woman who fails to find fulfilment in her affairs or her work and ultimately takes her own life. Unfortunately I had the Kindle edition, which must have been a very poor translation as the language completely failed to move me and I am aware from others, who read alternative translations, that descriptions of Rome and the Nordic countryside were vivid. Details of the protagonist’s affairs with a young man and subsequently his father, the sad death of her child and her subsequent rejection of love from a former friend must have seemed scandalous coming from a young woman writer at the time. Sadly, I found the characters unconvincing and the plot tortuous.

Astonishingly beautiful. Sad but not reveling in sadness. A remarkably modern take on depression, love and search for happiness. An under-appreciated modernist novel from one of Norway's finest authors.

A great author.
Her medieval historical series are the best.
This novel is about conflict in love, sex, morals among young Scandinavian artists in and out of Rome, probably from her own life in the very early 20th century.

Jenny lever kunstnerlivet i Roma som ung voksen. Som nordmenn flest i utlandet, søker hun sammen med andre nordmenn, og blant disse er Helge Gram.

Jenny drar til Oslo for å møte familien til Helge og fortelle dem at de er kjærester og skal forlove seg.

Videre handler romanen om det som skjer med karakterene i Roma og Oslo.

Undset lar karakterene komme til orde i realistiske dialoger. De unge voksne, og de godt voksne, prøver ut ulike livsfilosofier om meningen med livet, kjærlighet, lykke og frihet.
Slik inviteres leseren til å ta stilling til karakterenes livsvalg.

Undset moraliserer ikke direkte, men om man kjenner til hennes konservative syn på kjærlighetsforhold, kan romanen tolkes som en advarsel om hva som kan skje når mennesket setter seg over forpliktende bånd som religion og familie.

Blir man lykkelig av frihet, selvrealisering og individualisme? Og finnes den hele og fulle frihet egentlig, uten avhengighet til andre mennesker?

En åpenbar «løsning» på Jennys problem i romanen kan være prevensjon og aksept for barn utenfor ekteskapet, men dette synes ikke å være Undsets visjon. Forfatteren kan derfor være gåtefull å forstå og tolke. På den ene siden kjempet Undset for kvinners rettigheter i sin samtid, men hun var samtidig konservativ når det gjelder familie og seksualitet. Kanskje hun mener at konseptet «frihet» er noe annet enn å «dyrke frihet», slik Jenny gjør?

Interesting first novel for one of my favorite authors. Takes dramatic, unexpected turns and character of Jenny blossoms, withers and ... won't spoil the ending.

This doesn't start too auspiciously - lots of description of clothes as well as landscapes, the characters use first names and surnames more or less at random so it's hard to tell who's who. But it soon develops into a rich psychological work. It feels very transitional - for an early 20th century novel, there are young women living independent lives, they stay out all night drinking, they sleep around (or their male friends do - it's still quite coy about this). Of course people have been doing this since the dawn of time, but in 19th/early 20th century novels, not so much. But they speak like characters in a 19th century novel, very romantically, and highly, almost implausibly articulately. Jenny in particular is trapped by her idea of a romantic life - this is the driving force of the novel, really. It's ambiguous in many ways - modern and old fashioned, moving and melodramatic, clear at times and at other times quite opaque, the characters sometimes eliciting sympathy, sometimes being quite bewildering. But it's ultimately very stirring, even heartbreaking.

Ne znam mnogo o Sigrid Unset, osim da je dobila Nobelovu nagradu negde između dva svetska rata i da je pisala istorijske romane. Uprkos očekivanju uobličenim skromnim znanjem o ovoj autorki, ispostavilo se da „Jeni” nije istorijski roman i da je radnja smeštena na početak dvadestog veka te je u savremerju sa trenutkom objavljivanja romana 1911. godine.

„Jeni” me je podsećala na Mopasanove romane i to iz više razloga: nedopadljivi likovi, ali koji su psihološki ubedljivi da postanu bliski, mučni porodični odnosi, životne dileme koje se razrešavaju čemernim antropološkim pesimizmom, hladan stil, melodramski raspleti, upečatljiva deskripcija, itd. Mada opet kod Unset postoje naznake religioznosti, ljubavi kao milosrđa, i drugih stvari koje ne mogu da zamislim kod Mopasana.

Glavna junakinja Jeni je talentovana slikarka, racionalno i snažno biće, predusetljivo i stožer za ljude oko sebe, reklo bi se jedno od onih ljudi koje nikada nisu imale detinjstvo već su od malena odgovorni i vođeni idejom da naši svesni izbori definišu život. Otputovavši u Italiju, gde boravi u društvu drugih slikara, Jeni naizgled ne propituje svoj život. Ima 28 godina, vreme kada se čine gluposti je prošlo, a Jeni nikad nije činila gluposti jer je ona oduvek znala svoj put i smatrala ga je najdostojnijim. A opet u jednom kratkom trenutku, možda zbog prejakog sunca, učinilo joj se da je put težak i ozbiljan a ponajviše usamljen. Poželela je da samo na trenutak da se prepusti. Ali kratkotrajne slabosti nisu nikako dobra stvar na duže staze, posebno ako se sa junakinjinom filozofijom „svako je kovač svoje sreće putem pravilnih izbora” ne slaže autorka (a ona ima svu moć jer drži u šaci pero), te naposletku nije stvar u tome što je ljubav slepa, mnogo je gore što je razum barem isto toliko ćorav.

Prevod (potpisan samo inicijalima) je u nekim delovima suv i končast kao prezrela boranija, iako se oseća da to nije bila namera prvobitnog teksta.

Var lite tveksam till en början, men boken växer i komplexitet, kapitel för kapitel, och slutintrycket är mycket starkt. Handlingen tilldrar sig några år fram till 1910, och är alltså en samtidsskildring, om unga människors sökande efter sin identitet i det nya århundradet som känns omvälvande. Unga kvinnor söker sin plats, en friare plats, i det patriarkala samhället. Jenny och Cesca försöker bli konstnärer, vistas främst i Italien. Men hur ska de finna sig själva? I vilket förhållande ska de stå till männen? Och till moralkraven? Sexualiteten är varken enkel eller självklar, eller ens viktig.

Vad ska Jenny göra, när hennes höga moral inte kan kombineras med kärlek? Lyckan kommer med moderskapet, men varar bara i sex veckor innan barnet dör. Barnets död knäcker henne, medan omgivning aningslöst tror att det måste vara det bästa för en ogift kvinna och ett barn som 'saknar far'. De förstår henne inte.

Jenny tappar all självkänsla. Hela historien igenom bryts hennes självkänsla ner bit för bit, när hon kommer för nära männen och deras dröm om kärlek, en dröm hon inte kan dela. Hon blir slutligen offer för en f.d. fästmans krav att få äga hennes kropp. Hon låter sig utnyttjas, i en ödesmättad tro att detta är tecken att hon måste ta sitt liv och följa sitt barn in i döden. Först suckar jag över att kvinnans slut måste bli självmord, som i så många manliga romaner.

Men i slutet lever hon ändå kvar, i hennes bästa väns minne, Gunnar Heggen, som för sent insett att han älskat henne mer än någon annan. Hennes sanna jag blir en hemlighet i Gunnars inre, där lever Jenny vidare obesudlad, i deras rena platonska vänskapskärlek - även om även han drömmer om att de fått mötas även i kärlek.

Gunnar grunnar över 'drömmen': "Men om ditt barn hade levat så hade han inte blivit det du drömde, då du höll honom i dina armar och gav honom ditt bröst, Jenny. /.../
Ingen kvinna har fött det barn som hon drömt om, då hon bar det. - Ingen konstnär har skapat det verk som han sett för sig i ingivelsens stund. /.../
Och ingen kärlek blir lik den, som de drömde den, då de kysste varandra första gång. - Om du och jag hade levat samman - vi kunde ha blivit lyckliga eller olyckliga, vi skulle ha kunnat gjort varandra så outsägligt mycket gott eller ont. - Nu får jag aldrig veta hur vår kärlek hade blivit, om du blivit min. Men ändå - /.../
Jag ville inte att jag inte skulle drömma den dröm jag drömmer nu."

Så det är en komplex historia, med många olika synvinklar, värdig en nobelpristagare, även om det inte var för den här boken hon fick det. Men boken är modern, ett utslag av 'den nya kvinnan' och den vilsne mannen för hundra år sedan.

This is one of Undset's earlier novels and is a little clumsy in its execution -- at least in its ending. I still really liked it, but I'd recommend some of her more famous novels more.