...
Show More
Uppdelad i fem, där den första och längsta delen handlar om skrivande och ensamhet, visar denna lilla bok (essäsamling?) upp Marguerite Duras diverse sätt att berätta något för läsaren. Fragment om skrivande (lugnande, men lite halvtråkigt efter ett tag), en berättelse om en död engelsk pilot som berör både henne och andra i byn (intressant, men repetitivt), en berättelse som jag personligen skulle anse vara en pjäs som utspelar sig i Rom (intressant, men stundvis förvirrande), en kort essä om renlighet och vad det innebär i olika kulturer (dess längd, eller brist på längd, bidrar till att denna var som en snabb knytnäve i magen), och sist en kort text om en målare som förbereder en måleriutställning (spännande karaktär som jag gärna skulle ha läst en längre text om).
Allt som allt kände jag att texter antingen var för långa eller för korta. Sällan var jag nöjd, tyvärr. Jag tror att det faktum att det var fem olika berättelser - något jag inte visste om när jag började läsa - också bidrog till det faktum att jag inte alltid kände att jag fastnade. Men! Duras har ett vackert språk som jag gärna läser mer av i framtiden. Första delen om skrivande var nog min favorit, kanske mest för att jag började läsa denna samling för den textens skull.
Allt som allt kände jag att texter antingen var för långa eller för korta. Sällan var jag nöjd, tyvärr. Jag tror att det faktum att det var fem olika berättelser - något jag inte visste om när jag började läsa - också bidrog till det faktum att jag inte alltid kände att jag fastnade. Men! Duras har ett vackert språk som jag gärna läser mer av i framtiden. Första delen om skrivande var nog min favorit, kanske mest för att jag började läsa denna samling för den textens skull.