In rhythm, I love it but sometimes didn't understand the replicas.

Why did she say that? Why did he "scream" it? But it didn't do much.

Rhythm has always been something that fascinates me. It has a certain charm that draws me in. However, there are times when the replicas within the rhythm seem a bit puzzling.

I wonder why she would make that particular comment. Was there something specific she was trying to convey? And why did he respond in such a loud and perhaps passionate way?

Despite the confusion, I still find myself intrigued by the whole situation. Maybe there are deeper meanings hidden within their words and actions that I haven't quite grasped yet.

I continue to explore this rhythm, hoping to gain a better understanding of what is really going on and what these exchanges truly signify.

Bitter Campari

Campari is a well-known Italian aperitif that is renowned for its distinctively bitter flavor. It has a long and rich history, dating back to the late 19th century. The bitter taste of Campari comes from a combination of herbs, spices, and botanicals that are carefully selected and blended to create its unique profile.

Despite its bitterness, Campari has a certain allure and charm. It is often enjoyed before a meal to stimulate the appetite and prepare the palate for the upcoming dining experience. When served over ice with a slice of orange, it makes for a refreshing and sophisticated drink.

Campari can also be used in a variety of cocktails, adding its bitter edge to create complex and interesting flavor combinations. Some popular Campari cocktails include the Negroni, the Americano, and the Boulevardier.

In conclusion, while the bitter taste of Campari may not be to everyone's liking, it is an important part of Italian culture and a beloved ingredient in the world of mixology. Whether enjoyed on its own or in a cocktail, Campari offers a unique and unforgettable flavor experience.

På det hela taget kunde ingen komma ihåg en semester som varit så misslyckad som denna.

I förordet skriver Annina Rabe att den här romanen från 1953 är en bagatell i Marguerite Duras författarskap. Jag håller inte med. Möjligen är den mer lättbegriplig, men jag älskar den här romanen som ställer frågor och hänvisar till ett liv bortom konstnären och inom mig. Till något som fanns där omedvetet innan jag tog del av verket. En bra bok är ofullbordad tills läsaren fullbordar den. Även jag känner mig fullbordad när jag läser De små hästarna i Tarquinia. Jag hamnar som i ett lyckorus för att det är så vansinnigt bra. Hennes meningar är ofta som toppen av isberg som konnoterar en större innebörd och som jag måste fundera ganska mycket kring. Mina funderingar och tolkningar av romanen får nog räknas som spoilers. Varning!

Så vad handlar den då om? Inte om hästar, utan om känslor förstås! Under några dygn följer vi två semestrande heterosexuella par, en barnflicka, en väninna och ”mannen” som de lär känna på plats. En av kvinnorna som är gifta heter Sara. De badar, spelar boule, pratar, grälar, röker och dricker Campari.

Acklimatisera! Det är ordet jag tycker beskriver den här romanens tema. Hur människan tvingas acklimatisera sig till platsen de befinner sig på, tiden de befinner sig i, vädret, människorna omkring, sitt äktenskap och livets premisser. Men också till sitt medvetande, sina minnen, förväntningar och till kärleken. Att acklimatisera sig till människans ondska, krig och dödande, är väl inte möjligt? Eller är det? Hur kan man egentligen någonsin vara glad när man vet att andra människor lider och förlorar varandra i krig?

I Durasland är drömmen i färg och de fysiska erfarenheterna i svartvitt. På semestern som är dålig, pratar man om vart man borde åkt istället. ”All upplevd kärlek är en degradering av kärleken…” Precis som naturen är knastertorr och förbjuder spirande, är Saras liv. Hon är uttråkad, isolerad, letargisk. Det är klart väder och sol vareviga dag. Regnet fattas Sara och det är inte det enda som fattas.

Enligt Duras kan man inte acklimatisera sig till ett äktenskap. Oavsett om man förändras eller försöker stå emot den förändring som åldern medför. När man inte längre är kär i kärleken försvinner kvinnligheten ur kvinnan och manligheten ur mannen. I värsta fall omdanas man till en person svår att älska. Kärlekens fängelse är av guld, men likväl ett fängelse. Man måste genomgå kärlekens alla faser innan man slipper ur, hur tråkigt man än har det. Att låta kärleken åldras i takt med de som är föremål för den är inte helt lätt och framkallar trångmål.

Duras försöker förstå sig på män. Hon menar att unga män fantiserar om att få använda sin styrka ädelmodigt för att rädda en kvinna. Denna fantasi lever kvar i mannen medan han åldras. Men den unga kvinnan i fantasin, som han ska rädda, åldras inte. Detta är ett av Duras svar på frågan varför män i övre medelåldern inte sällan lämnar sin fru för en yngre. När de kommit i den åldern att självrannsakan är oundviklig, vill de – innan det är för sent – leva ut sin fantasi.

Semester hjälper alltså föga, eftersom man inte kan ta semester från sig själv och sitt liv. Jag jämför med Ett år av vila och avkoppling där själva syftet för huvudkaraktären är att ta semester från sitt liv och sina känslor. Hon gör det på hemmaplan med hjälp av sömntabletter.

Det finns ett berg (som kunde varit Sinai om det inte vore för att vi är i Italien) vars skugga faller över karaktärerna. På det berget har en man sprängts i luften av en mina. Den unge mannens sörjande föräldrar befinner sig på berget och karaktärerna hälsar på dem med jämna mellanrum. Precis som jag tänker på döden med jämna mellanrum men sedan lämnar den hemska tanken när det blir för jobbigt, traskar karaktärerna ner för berget och fortsätter att klaga över hettan, hotellmaten och sina kärleksproblem. Pojkens föräldrar vägrar skriva under dödsattesten för sin son. De är som i ett limbo, först när de skriver under är han död på riktigt. De tvingas acklimatisera sig till den rådande situationen. Tillsammans med tullare som ska förmå föräldrarna att skriva på, pressar de sig alla tillsammans in i skuggan för att undkomma solens heta strålar. Duras förmedlar vackert att vi alla är människor med samma behov, oavsett vilka yrken eller om vi är i krig mot varandra. Andra världskriget satte ett avtryck i Duras som hon enligt egen utsago aldrig blev fri från.

Sara längtar efter omväxling och det okända. Där kommer ”mannen” Jean väl till pass. Om det är som jag tror att Jean är svart (det står aldrig att han är svart men det finns flera anledningar att tro att så är fallet), tänker jag att hans båt är en metafor för den frihet från skuld som han har jämfört med de vita priviligierade. Oavsett om de är medvetna om sina fördelar gnäller de alltjämt kring vardagens tristess och hur låsta de är på semesterorten. För de finns bara en dålig väg som leder bort, för mannen som är ett med sin mahognyfärgade båt finns möjlighet att fritt sväva på vattnet. En dag tar han med gänget långt ut från stranden för att visa havsbotten:

”Men Diana ropade att de måste ge sig iväg.
– Vet du inte att vi inte är sådana människor som står ut med att se på havsbotten? sa hon.
– Ingen gör det, sa mannen.”

De semestrande människornas vardagstristess står i bjärt kontrast till de som upplevt lidande eller förlorat människor de älskat. Å ena sidan samtala för att slippa tänka på livets förgänglighet, å andra sidan drabbas av döden. Det är en typ av klasskillnad som Duras närmar sig på ett genialt och unikt sätt. Även med barnflickan som vägrar underställa sig sina arbetsgivare, ringar hon in klasskillnader på ett bakvänt och underbart sätt.

Jag älskar allt med den här romanen som innehåller enormt mycket på få sidor och dessutom är lite utav en hyllning till slampan.

The torpor of vacations on two couples.

Everything seems to be in slow motion and through the conversations, social conventions, love, and life around.

Perhaps it's a mood novel but I didn't get into it.

The description of the torpor during vacations gives a sense of lethargy and a lack of excitement.

The mention of conversations, social conventions, love, and life implies that these are the elements that are supposed to add depth and interest to the story.

However, the narrator's admission that they didn't get into it suggests that something was lacking for them.

Maybe the story didn't engage them on an emotional level or perhaps the writing style didn't suit their taste.

Overall, it seems like this is a novel that might have its merits but didn't quite hit the mark for the narrator.

Here is an interesting story about a group of people who found themselves stuck together during their summer vacation in the hot south of Italy. Every day seemed to blend into the next, with a monotonous routine. To make matters worse, due to some misfortune, there was no usual entertainment in the evenings. They were left to cope with each other's company, which at times proved to be a challenge. However, hope emerged in the form of a stranger. This stranger arrived with a boat and small horses of Tarquinia. Could this unexpected arrival be the solution to their boredom and save the day? The group watched with anticipation, wondering what adventures and changes this stranger might bring. Their days in the hot south of Italy were about to take an interesting turn.

Many readers have been bored reading The Little Horses of Tarquinia.

This is because simply talking about boredom can be rather dull. However, it's a different story when you write like Marguerite Duras.

Installing boredom within a situation becomes essential, especially when the novel's subject, in my opinion, presents the characters with the allure of novelty.

Sara finds herself bored during a vacation that seems all too ordinary.

Then, the unusual occurs as a man arrives with a motorboat.

This unexpected event pushes her to engage in an extramarital affair.

The longing for physical pleasure and the excitement of novelty serve to nourish the feeling of love.

It's a complex web of emotions and circumstances that Duras weaves so skillfully, making the exploration of boredom and its consequences anything but boring.

Her writing style brings a unique perspective to the topic, captivating readers and making them eager to discover how the characters will navigate through their experiences.

Overall, The Little Horses of Tarquinia offers a fascinating look at the human condition and the role that boredom and novelty play in our lives.

A couple with a child - and a servant to take care of the brat - is on vacation with another couple of friends.

They talk, drink bitter campari, sunbathe and get bored. One of the women engages in an extra-marital affair; the other cooks for some old people whose son died after stepping on a mine.

It's a tepid romance about the existential problems of those who only lack "scabies to scratch".

This story seems to paint a rather mundane and perhaps even a bit depressing picture of these people's lives. The couple on vacation, despite having the trappings of a seemingly nice break, are still bored and find themselves in various unfulfilling situations. The extra-marital affair and the woman cooking for the old people with a tragic past add an element of complexity and a touch of sadness to the overall narrative. It makes one wonder about the true nature of their relationships and the deeper issues they may be facing beneath the surface of their seemingly ordinary lives.

The story of a vacation among friends under the Italian heat. The vacation is not going to be idyllic. The heat and humidity present in this book seep through the pages and force our protagonists to do nothing. We find an almost anxiety-inducing environment.

It is a story that nevertheless speaks of love. We will encounter different couples, different models of love, and different temptations.

I adored this novel. It is a beautiful reflection on love and its journey.

There is a rather special "quadrilateral drama-book" about partner swapping. Perhaps it was quite shocking when it was published in the 1950s, but it didn't give me anything as a reader. Duras' masterpiece "The Lover" was - for me - much more sensual and inciting.

The "quadrilateral drama-book" might have had some elements that were considered bold for its time. However, as I delved into it, I found myself rather unengaged. The story didn't seem to have the depth or the emotional pull that could truly captivate me.

In contrast, "The Lover" by Duras was a completely different experience. The way she described the relationships and the passionate encounters was simply breathtaking. It was as if she could draw the reader into a world of intense emotions and desires, making it a truly unforgettable read.

Overall, while the "quadrilateral drama-book" might have had its moment in the spotlight, it couldn't hold a candle to the sensuality and incitement of "The Lover".

I think the author might have wanted to convey his own frustration to the reader through the characters in the novel.

However, apart from that, I couldn't find much else in the book.

The story seemed to lack depth and originality. The characters were not well-developed, and their actions and decisions often felt forced.

The plot also failed to engage me, as it followed a rather predictable pattern.

Overall, I was disappointed with the novel and would not recommend it to others.

Perhaps the author could have spent more time on character development and plot construction to make the story more interesting and engaging.

As it stands, it feels like a rushed and incomplete work.

One of Duras' most successful books. Inspired by a vacation that the author herself spent with a friend couple on the Italian coast, it has other autobiographical points. The most evident is the devotion of the protagonist Sara to her young son (only identified as "the child") modeled after the emotions that motherhood evoked in Duras. The action of the book (strictly speaking, the lack of action) takes place over three days involving a group of friends who usually spend their vacations in the same place. One of the recurring themes is the terrible summer choice in which they continue to fall: there is an immense, scorching, excessive heat that gives them sleepless nights and the desire to be constantly in the water, the only place where they can cool off. However, the true theme of the book is another: the effect of habit on love relationships, the transient and the permanent, the different phases of love, what cannot be explained by words but is understood by all, betrayal, temptation. The physical conditions that surround the characters (unexpectedly inhospitable, considering that it is a vacation choice), only thicken the weight of boredom and make the possibility of choice more urgent.

A book that takes place on a beach in the summer, but is anything but a beach read (with the lightness that is usually inherent to it). On the contrary, it opens the door to some quite disturbing reflections.

I stopped reading because of the catastrophically bad translation.

It was truly a frustrating experience. The translation seemed to have missed the essence and nuances of the original text completely.

Words were misinterpreted, and the sentences were constructed in a way that made no sense.

It was as if the translator had no understanding of either the source language or the target language.

This kind of translation not only fails to convey the intended message but also makes it difficult for the reader to engage with the content.

I hope that in the future, more care and attention will be given to the translation process to ensure that the quality is high and the reader can have a smooth and enjoyable reading experience.