...
Show More
Jag tänker nog när jag läser och ser ”romantiseringar” av droganvändande och dess efterföljder att det ser ganska festligt ut. Men när jag tänker på hur det måste lukta? Och om jag föreställer mig det illamående som jag själv allra högst troligt skulle känna i vilken given situation i boken som helst så… Huvvaligen, som man säger. Fear and loathing är en dråplig berättelse om drogpåverkade galenskaper.Av en journalist som är mer en deltagande i galenskaperna och en nyhetsmakare i sig själv, än en observatör och reporter, och det är också hela poängen. Och jag kan uppskatta the overthetop-madness som inte har några gränser, mestadels. Dock kan jag inte lägga bort min egenskap av att vara kvinna när de scenerna kommer in – det framställs ju som ”all in good fun” men reads to me more like: actual abuse. Lucy, städerskan, servitrisen. Det kanske ser festligt ut, haha vilka svin de är, men? Nä, det går liksom inte. Jag tänker på det där ibland. Att det liksom inte går att ta av sig vissa roller. Att jag alldeles för lätt kan tänka mig in i hur det skulle vara att vara den kvinna som är i den utsatta änden. Och då? Ja då slutar det ju vara roligt.
Filmen följer boken ganska tätt, bara några mindre förenklingar, men the jest of it är detsamma, berättarstilen, fantasin, galenskaperna. Dock gjorde det en stor skillnad att läsa de efterföljande berättelserna, där den första är en slags introduktion till Fear and loathing, där Thompson berättar om dess uppkomst, att han ”gjorde det reportaget” som en paus i ett tyngre jobb om en mexikan-amerikansk journalist som mördats av polisen, och han berättar om idén bakom ”gonzo journalism”, som triggar mig fast på mitt eget sätt förstås. Men hela ”leva och skriva om det”-approachen. Därefter kom det reportaget, som gav en mycket mer seriös framtoning, och politisk inte minst, och dagsaktuell inte minst – eftersom det handlar om polisbrutalitet. Och sist, ett till exempel på gonzojournalistik, som alltså i hans tappning mest verkar betyda ”befinna sig på platsen för ett stort event, bli påtänd och full och skriva om den upplevelsen ur en personlig vinkel”. Det knäppa är att det funkar. Eftersom han skriver underhållande.
Men som sagt, det är tur att det inte följer med några lukter när man läser…
Filmen följer boken ganska tätt, bara några mindre förenklingar, men the jest of it är detsamma, berättarstilen, fantasin, galenskaperna. Dock gjorde det en stor skillnad att läsa de efterföljande berättelserna, där den första är en slags introduktion till Fear and loathing, där Thompson berättar om dess uppkomst, att han ”gjorde det reportaget” som en paus i ett tyngre jobb om en mexikan-amerikansk journalist som mördats av polisen, och han berättar om idén bakom ”gonzo journalism”, som triggar mig fast på mitt eget sätt förstås. Men hela ”leva och skriva om det”-approachen. Därefter kom det reportaget, som gav en mycket mer seriös framtoning, och politisk inte minst, och dagsaktuell inte minst – eftersom det handlar om polisbrutalitet. Och sist, ett till exempel på gonzojournalistik, som alltså i hans tappning mest verkar betyda ”befinna sig på platsen för ett stort event, bli påtänd och full och skriva om den upplevelsen ur en personlig vinkel”. Det knäppa är att det funkar. Eftersom han skriver underhållande.
Men som sagt, det är tur att det inte följer med några lukter när man läser…